Strange feeling
Det är många som tycker jag varit bitter den sista tiden! Och ni kanske har rätt..
I meet my dad today!
Just för stunden kändes det bra och jag va glad!? En konstig känsla då jag inte alls trodde jag skulle reagera som jag gjorde. Med glädje och ett leende!
Glädjen och allt som kändes bra, förvandlades dock till en jobbig och obehaglig känsla och för ett tag kände jag mig mest bara ledsen! Ledsen för situationen och för all tid jag missat med min far. Och för att jag så lätt blir bitter och skiter i allt och det får vara som det är.
Sen upptäcker man att tiden som vart, aldrig går att få igen och att tiden som finns kvar, är allt för kort.
Jag är ledsen men kan inte låta bli att vara bitter! Det är inte mitt fel. Eller är det mitt fel!?
och när dessa tankar sakta sveper över mig, det är då jag börjar fundera om allt som händer mig alltid är mitt fel!?
Jag skärmar av, jag stänger in mig i mig själv, jag blir tom, jag vägrar släppa in någon, jag blir ett monster och jag känner inte igen mig själv! Mitt egna försvar för att "överleva" mitt egna val att ta mig igenom och ur problemen.
Det känns som jag gått vilse och jag kan inte hitta hem!
Många människor har fått lära sig att förneka och dölja jobbiga känslor … i synnerhet för sig själv.
Dom flesta har lärt sig att man ska ha kontroll på sina känslor … man ska helst hålla sig lugn och ständigt ha full kontroll över sig själv. Jobbiga negativa känslor, typ sorg, rädsla, ilska, smärta, och förtvivlan, lär vi oss att försöka bortse ifrån, inte att erkänna dem och försöka förstå dem.
Är det så!?
Har jag möjligen fått den "förmågan" att kunna blunda från problemen!? och får bördan med att inte förstå dom!?
Tystnad är jag
när tystnad är bra
När tystnad får mig att förstå
När tystnad blir till hur jag mår
När tystnad blir till ord
är när jag inte längre känner oro
Obehaglig tystnad
Underbar tystnad
Tystnad och tomhet
Tystnad och glädje
Jag vill skrika
Jag vill höras
Jag vill synas
Jag vill vara jag
Med min tystnad lyser min frånvaro
Du ser och jag ser
Men ingen förstår.....
I meet my dad today!
Just för stunden kändes det bra och jag va glad!? En konstig känsla då jag inte alls trodde jag skulle reagera som jag gjorde. Med glädje och ett leende!
Glädjen och allt som kändes bra, förvandlades dock till en jobbig och obehaglig känsla och för ett tag kände jag mig mest bara ledsen! Ledsen för situationen och för all tid jag missat med min far. Och för att jag så lätt blir bitter och skiter i allt och det får vara som det är.
Sen upptäcker man att tiden som vart, aldrig går att få igen och att tiden som finns kvar, är allt för kort.
Jag är ledsen men kan inte låta bli att vara bitter! Det är inte mitt fel. Eller är det mitt fel!?
och när dessa tankar sakta sveper över mig, det är då jag börjar fundera om allt som händer mig alltid är mitt fel!?
Jag skärmar av, jag stänger in mig i mig själv, jag blir tom, jag vägrar släppa in någon, jag blir ett monster och jag känner inte igen mig själv! Mitt egna försvar för att "överleva" mitt egna val att ta mig igenom och ur problemen.
Det känns som jag gått vilse och jag kan inte hitta hem!
Många människor har fått lära sig att förneka och dölja jobbiga känslor … i synnerhet för sig själv.
Dom flesta har lärt sig att man ska ha kontroll på sina känslor … man ska helst hålla sig lugn och ständigt ha full kontroll över sig själv. Jobbiga negativa känslor, typ sorg, rädsla, ilska, smärta, och förtvivlan, lär vi oss att försöka bortse ifrån, inte att erkänna dem och försöka förstå dem.
Är det så!?
Har jag möjligen fått den "förmågan" att kunna blunda från problemen!? och får bördan med att inte förstå dom!?
Tystnad är jag
när tystnad är bra
När tystnad får mig att förstå
När tystnad blir till hur jag mår
När tystnad blir till ord
är när jag inte längre känner oro
Obehaglig tystnad
Underbar tystnad
Tystnad och tomhet
Tystnad och glädje
Jag vill skrika
Jag vill höras
Jag vill synas
Jag vill vara jag
Med min tystnad lyser min frånvaro
Du ser och jag ser
Men ingen förstår.....
Kommentarer
Postat av: Sofia
Tror ingen över 20år vill fylla..
Postat av: Malin N
De känslorna du beskriver känner jag mig lätt igen mig i. Trots att jag inte vill det. Jag har nog upplevt saker som fått mig blunda för hur jag ska hantera det. Jag struntar i det. Men ändå har jag dagar då smärtan kryper in i min hud och borrar in sig i mitt huvud och jag känner mig helt förstörd och känslomässigt tom. Eller så kommer bara tårarna och smärtan olidlig.
Jag hoppas du inte känner som du skrev alltför ofta.
Det skulle göra mig ont. Problemen borde utplånas från våra sinnen..
Har du skrivit dikten?
Trackback
